Låt oss stå tillsammans

Att behöva ta ett steg tillbaka ibland kan ge perspektiv på saker man allt som oftast tar för givet. Speciellt i tider när man tvingas göra det ofrivilligt, känslan att inte kunna kontrollera vardagen är något vi inte är helt vana vid.

Jag tror det ger en vink om hur det brukade vara när typ vi växte upp, när man på något sätt hade tid att uppskatta det vardagen gav, ja eller snarare hade det som enda alternativ.

Det var ju absolut inte så att vi hade det dåligt men man levde betydligt närmare real life relationer istället för via ett socialt nätverk som bytt ut närheten mot skärmens alla utseende. Jag kan därför uppskatta de där promenaderna man numer har på typ daglig basis, de när parkerna är fulla av barn och föräldrar som äntligen hittat ut. Det påminner om en annan tid, ett annat liv. Tror inte det var bättre, möjligtvis charmigare.

(från promenad i Botaniska Trädgården)

Vi har inte tid med det charmiga längre, vi har inte tid för varandra. Det finns inte tid att uppskatta andra, pengar har sett till att vi istället för att hjälpa en främling drar varandra i håret för att hinna först till nästa toalettrulle. Sprickorna i fasaden är inget vackra. De påminner om något annat än det riggade vi befinner oss i dagligen, den påminnelsen är viktig.

Som tränare i ett elitlag som abrupt fått avbryta vardagen så vill jag påstå att tomrummet inte kan uppfyllas av något annat. Spelarna, vardagen, arbetet, närheten. Det är svårt att hitta något annat att fylla dagarna med, eller som min fru ofta brukar påpeka – tänker du på handboll nu igen? Ja det är möjligt älskling, jag har försökt tänka på något annat men det går inte. Jag älskar att gå dit och få jobba med seniorerna som är min vardag, jag njuter av att få lira med våra ungdomar som gärna är där innan oss och skjuter straffar tills deras träning börjar. Jag uppskattar när mina spelare sitter och pratar med ungdomarna som ser upp till dem som om de vore gudar, det är en så stor del av vår roll som vi behöver fylla som förebilder för nästa generation.

59498889_332930270759087_3882057137391665152_n

Vi kämpar på i tuffa tider som dessa, på något sätt är det denna klubbens identitet. Att aldrig någonsin ge upp, att alltid titta framåt OCH att alltid se till så att ungdomarna har någonstans att vara. Idrott är grund för ungdoms fostran, även när samhället vacklar. Det Redbergslids IK blivit, det är något smått osannolikt vi knappt vågade hoppas på. Snart 600 ungdomar som spelar och tränar innanför våra väggar, det är något att stoltsera med. Klubben kommer leva vidare i många år även efter denna generationen, det är vad vi jobbar för, det är vad vi försöker få dagens ungdomar att bära vidare till nästa generation. Å även om vi nu ett tag framöver får hålla oss på hemmaplan lite oftare så kommer det komma en dag när vi återigen kan köra på och fortsätta ta steg tillsammans, låt oss hoppas att det inte är för långt bort.

De närmsta veckorna avgör hur träning för herrseniorer ser ut, vi håller oss ständigt uppdaterade på det senaste och anpassar träningen efter det.

***

Missade du denna veckans stora uppslag i GP om arenafrågan finns den här:

https://www.gp.se/sport/handboll/rik-om-arenal%C3%B6sningen-ser-ljuset-i-tunneln-1.26211149

***

Biljetter till Redbergslids IK - Eskilstuna Guif IF, Scandinavium ...

Vi kämpar precis som många andra klubbar för att överleva, stötta gärna de klubbar som ligger dig nära hjärtat. Ligger Redbergslids IK dig extra nära hjärtat, skicka gärna en slant. Tack för allt stöd, alltid.

Redbergslids IK – Swish: 123 526 49 24

Den svenska romantiska modellen = en bluff

En resa genom det svenska utbildningssystemet ger en bild av vad vi vill skapa, krävande och ambitiöst skulle jag vilja kalla det. Viljan att driva igenom en modell som på lång sikt ska skapa bredd, en bredd som ska vara vår styrka och generera kvalité. Jag tror det är rätt väg för svensk handboll, vi behöver klara av att få med så många spelare så länge det bara går. Det ställer utifrån angiven modell en kravbild på svenska tränare som är krävande och komplex. Jag har efter många års erfarenhet i hallarna försökt granska hur väl utbildningen för våra framtida ledare rimmar med produkten vi ser att den bringar.

Många har svårt att skilja på vad utbildningarna vill skapa och hur det praktiskt ska se ut över tid, det har direkta konsekvenser på främst bredden som är oerhört svår att uppnå då kompetensen att gå från ord till handling ofta saknas.

Jag hör i korridorerna hur det inte kan vara allt att läsa pärmar och hur det nästan ska vara lite ”häftigt” att vara självlärd utifrån att utbildning och dess värde skämtsamt förkastas, det är ur ett internationellt perspektiv nästan lite genant. Det speglar en stor del av Sverige och den totala avsaknaden av ödmjukhet jag finner i så många ledare. Alla har en vald sanning och alla vet verkligen bäst samtidigt som sanningarna aldrig prövas i ett forum längre bort än den egna näsan. Förmågan att lyssna och vara öppen för idéer som inte överensstämmer med ens egna valda sanning, den väger tungt för mig.

Alla internationella utbyten jag sprungit på har en öppenhet och nyfikenhet som du sällan springer på här hemma, det i en tränarkår som på över snart 20 år fått fram två mästerskapsmedaljer på seniornivå. Det som slår mig varje gång jag möter tränare utanför de svenska gränserna är deras vilja att lära, deras förmåga att ta in information och värdera den utifrån en egen modell. Vi har mycket kvar att lära.

Jag har en god vän som håller till nära Lino Cervar i Kroatien. De har ett sommarställe där de vid några tillfällen sprungit på varandra. Att få en stund över med den berömde kroatiske tränaren var inte helt lätt trots otaliga försök.

Men så en dag, vid en punkt kom tillfället när Lino ändå hade en stund över. Min vän förberedde en drös frågor och inväntade ivrigt tillfället då han till slut skulle få svar på sina frågor. Väl förbi kaffet och kakan kom den första frågan och det var den sista min vän fick ställa denna eftermiddag. Det hela slutade med ett korsförhör av Lino gällande allt i svensk handboll. Historien avslöjar en del av tankesättet utanför våra gränser, om hur det hela tiden finns en ambition att söka information, att ligga steget före.

Det finns en stark koppling till hur jag tycker vår modell har utvecklats, det är valda sanningar och oförmåga att titta visionärt efter vad som förmodat kan komma att hända med utvecklingen. Samma gäller exempelvis islänningar och spanjorer som korsat ens väg på internationella utbildningar, ödmjukheten, nyfikenheten trots förhållandevis stora framgångar. Där finns något som jag tror vi skulle ha stor nytta av, men jag har aldrig påstått att prestigelöshet och ödmjukhet är enkelt att efterleva mer än med tomma ord.

Grundutbildningen i exempelvis den kroatiska modellen ställer krav på ledarna som går över betydligt längre tid än ett par dagar som vår svenska. Den ställer frågor som provocerar handbollshjärnan att hitta en egen väg som ska gynna utvecklingen för kroatisk handboll. Det bedrivs dessutom mentorskap under ett par års tid för nyutbildade ledare för att säkerställa att kompetensen tillgodoses över tid. Vilken svensk klubb har tid och ekonomi att investera i sina ungdomsledare på allra yngsta nivå?

Jag frågade nyfiket en kroatisk kollega från Zagreb – så många lag, hur löser ni det gällande spelare och ledare? Allt handlar om att få fram spelare till det kroatiska landslaget, det är så du mäts som tränare. Tänk er det tänket på hemmaplan där klubbarna helt plötsligt skulle jobba för att stärka svensk handboll utifrån ett starkt landslag, ja det är ju vad utbildningen i SHF:s regi syftar till. Glöm det! Prestigen är för stor och kunskapen för liten för att det ska hända. För några veckor sedan besökte jag topphandbollssymposiet i Göteborg där landets alla meriterade tränare samlats. På tal om blygsamma svenska ledare. Med självaste Juan Carlos Pastor (Pick Szegeds tränare) i stan så satt en mängd tränare med sina mobiltelefoner i högsta hugg för att uppdatera Twitter eller kolla andra sociala medier medan han höll sitt praktiska pass i Valhalla. Det finns uppenbarligen inte tid att lyssna när man vet bäst. Jösses!

När jag kollade på Norden Cup i Göteborg så sent som i december, alla dessa matcher med stenhård coaching i ung ålder där spelare inte är i närheten av att få kliva på banan. Hade det varit enstaka fall hade jag kunnat ha förståelse utifrån att jag har för dålig kunskap om coaching i de lag jag sett, men det är för många som för ofta utan att tvivla en endaste liten sekund lämnar spelare åt ett öde som bara kan sluta med att inspirationen att komma till nästa träning är bortblåst, förmodligen för evigt. Det går inte helt hand i hand med den romantiska bilden av det den svenska modellen vill bygga, där alla är med, där resultaten ska bort, där framgång över tid är det enda som räknas

Det skitsnacket… Vem försöker vi att lura? Cup efter cup, match efter match, ledare efter ledare. Alla pratar om det prestigelösa vackra som det svenska. Det är provocerande.

De svenska klubblag på ungdomsnivå som firar framgångar är de som haft turen att få en före detta spelare som sadlat om för att tösen nu ska göra karriär. Det ligger i den ideela svenska modellens natur att föräldrar i väldigt hög grad ska träna så högst upp det går. Den modellen har, i takt med att kraven från föräldrar och spelare ställer högre krav, utmanats. Det blir svårt att tillfredsställa sina egna barn samtidigt som svensk handboll kräver en långsiktig utbildning. Lösningen på detta problem har varit att ta bort resultaten i detta mellanmjölksland. Hade inte problemet varit ur världen om vi klarat av att tävla (vilket jag tycker man alltid ska få göra) men med en coaching som riktar sig mot att få så många spelare som möjligt att spela så länge som möjligt?

Istället ser vi en tränarkår som så vackert pratar om hur viktigt det är med det långsiktiga tänket men hemma på sin kammare så finns det inget som är viktigare än nästa guldmedalj.

Jag har i tidigare krönika (”Var är är visionen?”, finns att läsa på sturmerfoul.se) touchat kring det handbollsmässiga och hur jag ser de negativa delarna med offensiva modeller i tidig ålder, hur det skapar en utslagning som är betydligt större än en mix mellan försvarsspelen. En ny synvinkel kring den artikeln säger att den franska modellen som också provat offensivare försvarsspel i yngre åldrar utvärderat att de större spelarna helt plötsligt blev många färre, något som föranledde att de ändrade systemet till att variera försvarsmodeller.

Hård coaching för att tillfredsställa egot samtidigt som metodiken från SHF (enligt min mening) är riktad åt helt fel håll har skapat en utslagning som exempelvis Frankrike har råd med.

Har vi råd med det i svensk handboll?

Inte om vi vill bygga över tid med kvalité. Inte en chans. Det är ett självmål i en redan ihålig modell.

Det jag skulle vilja ha är en ledarutbildning som går över längre tid, som skapar en betydligt större förståelse för vad vi i svensk handboll vill skapa. Ledarna behöver mycket mer hjälp under längre tid. Det ska övervakas och det ska granskas hårdare så att vi kan säkerställa att modellen som vi har skapats utförs och efterlevs. Just nu är det bara en vacker fabel som det tittas på ett öga med. Det roar mig oerhört.

Att det ska tävlas ska för mig vara en självklarhet. Det är bra att tävla. Problemet ligger i vad ledare och föräldrar gör det till, utifrån hur viktigt det är att matcha starkaste spelare mot svagaste och så vidare. Jag vet att ni känner igen er, kanske ser ni förbi det i stunden men ta gärna ett steg tillbaka och se till spelarnas utveckling och hur det i långa loppet ska gynna individen och dess utveckling. Ni tränare är ansvariga för vad som skapas. Ni väljer att tända eller släcka någons ljus, låt det vara för rätt anledningar.

Ingen vet, jag vet inte, ni vet inte, vem som tar sig hela vägen. Detta är bevisat så många gånger om gällande spelare som gör sena karriärer. Det är också bevisat genom siffrorna som visar mängden landslagsspelare i U-landslagen som slutat spela innan de ens nått seniornivå, det är skrämmande. För jag ser spelarna som kommer hela vägen upp, hur det saknas kompetenser för att klara det hela vägen till en internationell karriär. Där har någon bestämt att ett slutmål är USM och på vägen tappat halva laget som inte var tillräckligt bra i 13 års ålder. Det är hur verkligheten ser ut i många svenska klubblag på ungdomsnivå.

Klubblagen borde värdera utbildning och kompetens bland ledare i de yngre åldrarna på ett högre sätt, den borde vara grunden för varje klubbs välmående. Mentorer och uppföljning kring värderingarna ATT få med så många som möjligt medan utbildningen pågår, den är av yttersta värde. Att det finns en ådra hos oss som drar mot att håna kompetensen och avvisa den som icke betydelsefull, det är en farofylld väg att vandra. Där andra länder kan anställa ledare i yngre ålder eller får stöttning för att klara av att driva ett ungdomslag, dit kommer aldrig en svensk modell nå.

Det vi då behöver säkerställa är att ledarna vi utbildar har betydligt större förståelse för vad vi vill uppnå, det bedömer jag som det allra största problemet. Det och den totala avsaknaden av ödmjukhet inför andras kunskap och den totala prestigen mot allt. Bristen på insikt är uppenbar.

***

Krönikan är publicerad i handbollsmagasinet Stúrmerfoul. Är du nyfiken på att läsa fler intressanta artiklar så kan du skaffa en egen prenumeration på länken nedan.

https://sturmerfoul.se/prenumeration/

Var är visionen?

En era defineras allt som oftast av förändring eller ett nytt tankesätt, det skapar förutsättningar att få ett övertag i utvecklingen. Den sovjetiska revolutionen med kombinationsspelet på 70-talet som Bengt Johansson senare byggde vidare på, den jugoslaviska offensivt spelande försvarsmodellen som tillsammans med sitt växelspel förändrade synen på båda anfalls och försvarsspelet på 80-talet. Den solida svenska modellen som byggde på den numer klassiska formeln målvakts-försvars-kontringsspel, den skapade en syn på vad vi i svensk handboll kunde identifiera oss med och sedan bygga vidare på under 90-talet. Den svenska modellen ersattes av den brutala franska skolan där de tekniska elementen ersattes av fysik och skapade det kanske framgångsrikaste landslaget som handbollen har upplevt. Det Daniel Constantini (dåvarande fransk förbundskapten) en gång i tiden byggde upp med mycket hjälp av den svenska skolan som han avundade kunde byggas vidare på med Claude Onesta i spetsen.

Med en bakgrundsbeskrivning (om än oerhört kortfattad) som denna drivs jag in på den svenska modellen och hur den utformade sig under Roger ”Ragge” Carlsson. Ragge hade ju en vision om att försöka komma ikapp de omöjliga öststaterna som tävlade i egen klass medan Sverige harvade på en bakgård så långt ifrån medaljerna man kunde vara. Jag menar att Roger ”Ragge” Carlsson var den sista riktigt stora visionären vi haft som förbundskapten, det som kommit efter har egentligen bara förvaltat ett arv eller tagit till vara på en oerhört stark klubbverksamhet på svensk mark under lång tid med främst RIK och Drott som största producenter. Kulmen av hans arbete var den där kvällen i Prag 1990, där det svenska landslaget fostrat av Ragge under slutet av 80-talet med spelare som Magnus Wislander, Staffan Olsson och Ola Lindgren sensationellt slog det omöjliga Sovjetunionen med storstjärnor som Aleksandar Tuchkin, Andrej Lavrov och många fler. Visionen och arbetet fram dit blev ju så mycket vackrare med Ragges klassiska tårar, även om han aldrig var med och vann just den turneringen så hade han skapat ett fundament som bar hela vägen till guldet. Modet att satsa på unga spelare, modet att utveckla och utmana spelarna att prova sina gränser, Ragge står i en egen klass för mig, ingen har varit i närheten. Å anledningen är egentligen ganska enkel, det fanns en vision, det fanns ett tydligt mål och en plan för hur den skulle kunna utföras. Med hjälp av Björn Jilséns drivkraft fick Ragge spelarna att tro på att allt var möjligt och skapade en tro på att framtiden låg för deras fötter.

Det kan om man spolar fram klockan till dagens datum skrämma mig ibland, den så oklara visionen över vad det egentligen är vi vill stå för idag. Hur vår identitet från Ragges dagar långsamt suddats ut till att handla om vägar som för mig ser oklara ut och rimmar dåligt med det som är vår svenska identitet. För frågan vi som klubbtränare bör ställa oss och främst på ungdomsnivå är vad vi ska göra för att klara av att stärka svensk handboll så långt fram som till ett landslag. Vad är det utbildningen ska innehålla för att skapa nästa generations landslagsspelare?

Jag ser modellerna som vi utarbetat i utbildningssystemet, jag ser att de är formade efter trender som världshandbollen erbjudit i form av hur framgångsrika de varit. Jag kan inte hjälpa att tycka att de överensstämmer illa med det vi vill stå för i svensk handboll, att vi är ute på väldigt hal is.

Låt mig ta några konkreta exempel som format utbildningssystemet i en riktning som är direkt farligt för framtidens spelare inom vår modell. Det höjdes röster i början på 2000 talet om att de svenska spelarna saknade individuella kvalitéer, passningskvalité, skott, genombrott. Det integrerades i systemet så hårt att unga spelare idag kan göra saker vi endast kunde drömma om när vi spelade och då är det inte en evighet sen vi lirade. Vi tittade och försökte hitta en modell för att bygga in de tekniska momenten i utbildningen, det skapade individualister som inte kan stava till lag och samtidigt ger blanka fan i om laget vinner eller förlorar så länge kolumnen där målen räknas är fylld med höga siffror. Några år framåt kom det nedslående rapporter om de svenska spelarnas fysiska status, hur vi hamnat efter den totalt dominanta franska skolan som skördade alla framgångar som fanns att skörda. Likt alla andra trender följde vi strömmen för att inte halka efter, utan att någon ifrågasatte om vision och tankar för att få det att funka i vår modell. Vi är ju så otroligt sugna på att hoppa på hypen, utan att ifrågasätta om det överensstämmer med vart svensk handboll vill. Å jösses vad många tunga namn inom handbollen skulle kunna häva ur sig saker utan närmare eftertanke och få gehör för det, ingen vågar ifrågasätta och ta sig tid att utvärdera om det är i linje med det som ska få fram nästa generation framgångsrika spelare. Stora ledares valda sanningar blir ofta gemene mans sanning, livsfarligt!

SHF:s basutbildning är ytterligare ett exempel på en del i utbildningssystemet som enligt mig är högst tvivelaktigt ur många synpunkter gällande de handbollsmässiga delarna. Uppmaningen att driva den offensiva försvarsmodellen för att främja kreativiteten och rörelsen i ung ålder. Jag förstår tanken och uppskattar att det finns fördelar med offensiva försvarsspel i ung ålder, jag ser dock baksidor som idag träder fram på de ungdomarna vi fostrat hela vägen till seniorhandboll. För jag menar att förståelsen för hur en fungerande defensivt spelande modell som 6-0 är försvinner helt ur många spelares grundutbildning, det som för mig ska vara grundfundamentet för svensk handboll och de framtida generationerna. Det räcker att titta på samtliga u-landslag under en sommar när de spelar mästerskap och fråga sig om det finns tillräckligt många ungdomar som kan uppskatta och uppfatta hur viktigt målvakt – försvar – kontringsspel är med tanke på den fart sporten går i. Min bestämda uppfattning är att försvarsspel försvunnit, raderats, minimerats till en så liten del av utbildningen i tidig ålder att den är i princip icke existerande. Vi drivs istället till det individuella tänket som hetsats fram av de individuella prestationerna i främst i anfallsspelet, det enda som räknas av ivrigt påhejande föräldrar och vinstinriktade tränare som inte kan se klart över vad som gynnar svensk handboll i det långa loppet. Det offensiva försvarsspelet har också skapat en situation där de större, orörliga och sämre motoriskt utvecklade spelarna slås ut i en snabbare takt än de defensivare modellerna hade gjort. Tittar man ut i världshandbollen kan man säga att det finns en tydlig trend mot större, rörliga spelare så vi är onekligen i behov att kunna behålla fler spelare så länge som möjligt, det utesluter inte kortare spelare men ökar på bredden i urvalet. Det finns en mängd faktorer till som hade kunnat falla in under argument för att det tordes diskuteras en vända till kring vad som egentligen är bäst för svensk handboll. Jag saknar den genomtänka visionen över var vi är på väg med vår sport och vad vi ska ha för innehåll i våra utbildningar för att lyfta fram egenskaper som kan ta svensk handboll till en stabil position i toppen, för ingen kan förneka att förutsättningarna för detta finns. Det saknas inte kunskap, det saknas inte förutsättningar eller kompetenta tränare men det saknas en tydlig vision.

Gällande försvarsspelet värde i utbildningen så har jag tidigare föreslagit att det borde vara en självklarhet att förbjuda anfall-försvars byten hela upp till seniornivå, det borde i samma veva byggas på med att det ska vara förbjudet att punktmarkera spelare precis lika länge. Det kommer tvinga tränare att utbilda och värdesätta försvarsspel på ett helt annat sätt än det görs idag. Varför ställer sig någon fråga, varför ska försvarsspel värderas högt i dagens handboll? Av den enkla anledningen att försvarsspel skapar förutsättningar för ett effektivt kontringsspel som med dagens fart är av yttersta vikt, det hänger ihop med den fysiska utvecklingen som gör att spelare i så hög grad det går ska utbildas för att kunna spela hela vägen på banan.

Anledningen till att jag ifrågasätter det jag saknat sen Roger ”Ragge” Carlssons tid är att jag ser hur de individer vi idag utbildar är formade efter en individuell modell i vårt samhälle som driver dem ifrån det jag tror skulle gynna svensk handboll, det kollektiva tänket. Det tror jag att svensk handboll behöver ta ett stort grepp kring, att utforma en modell för. Det ska givetvis finnas plats för impulser men det får aldrig rucka på grundfundamenten i vad vi ska stå för, där har vi alldeles för stora tendenser att bli kappvändare efter ogenomtänkta trender.

För det enda viktiga i denna debatt är hur framtiden ska se ut för de vi fostrar i vår svenska modell, vilken modell har vi tänkt att det svenska landslaget ska ha på seniornivå? Om det är tanken att vi ska spela ett 6-0 försvarsspel så bör det finnas med väldigt tidigt i åldrarna så att spelarna får skapa en trygghet och förståelse för samarbete i tidig ålder. Har våra spelare individuella egenskaper försvarsmässigt som vidare kan användas i en kollektiv modell? Min bestämda uppfattning är att det är den största bristen vi idag har, det anses mindre viktigt och blir synat ju längre upp i åldrarna man kommer. Vad jag sett har samtliga ungdomslandslag spelat 6-0 och båda våra seniorlandslag bygger vidare på den modellen. Kommer vi någonsin kunna bli fysiskt bättre än den franska skolan eller räcker det att vi uppnår en god fysisk status för att kunna spela den handbollen som vi vill och istället utmana dem med det vi är bäst på, lösningarna och samarbetet. Kommer vi någonsin bli lika tekniskt skickliga som bollspelarna på Balkan eller räcker det att vi har tekniska förmågor som skapar förutsättningar för att passa det kollektiva spelet vi anser ska kunna spela bort motståndarna? För mig är det tydligt att vi varit som allra starkast när det funnits en modell där individen underkastat sig kollektivet och skapat förutsättningar för att de individuella egenskaperna fått växa i kollektivet. Den visionen och det tankesättet försvann med Roger ”Ragge” Carlsson, det är viktigt att vi förstärker det innan det hunnit försvinna helt.

***

Krönikan är publicerad i handbollsmagasinet Stúrmerfoul. Är du nyfiken på att läsa fler intressanta artiklar så kan du skaffa en egen prenumeration på länken nedan.

https://sturmerfoul.se/prenumeration/

Mot 12044!

För en vecka sedan bland affischer, medlemskort och annat som präglar en klubb på väg in i en premiärmatch såg vårt kansli ut som ett mindre slagfält med en härlig mix av överambition och intention att på riktigt skapa en ny era i vårt nya hem Scandinavium. Vad jag ändå hade önskat att någon folkvald hade kunnat se det om än för en liten stund av deras så oerhört värdefulla tid. Vad jag verkligen hade velat få de folkvalda att förstå hur denna klubben jag tränar och lever i krigar, för att komma ikapp det som legat bakom oss, för att ta hand om de vi har under våra vingar idag, för att ta ansvar för att Redbergslids IK ska leva i 100 år till och göra det på ett hälsosamt sätt.

Att en klubb som fostrat ungdomar, människor, landslagsspelare under 100 års tid krigar för sitt liv i en stad där politikerna roar sig med att bygga linbanor och åka på spa-weekends på våra barns bekostnad. Har ni hört någon ta ansvar för att det 1.43 i matchen mot IFK Skövde fick tas ett beslut om att isbanan inte längre var spelbar för Göteborgs Stads elitklubb Redbergslids IK? Har ni hört någon politiker kommentera det utan att ha fått en fråga där de tvingats svara? Jag läser krönikor och snyfthistorier från skribenter i rikets tidningar om hur illa ställt det är, varför vågar ingen ställa de ansvariga mot väggen? Eller kan det vara så enkelt att de inte vet vems bord ansvaret ligger på, kan politiken riggat det så vackert att inte ens det ansvar de faktiskt ska ta kan vara deras ansvar?

Handboll, Handbollsligan, Redbergslid - AIK

Scandinaviums tekniker bedömde alltså att den tropiska värmen vi nu upplever i Göteborg (ursäkta ironin) plus de närvarandes klädsel (!!!) gjorde att det bildades kondens av den enorma värmen klädseln från de drygt 1600 i publiken bidrog med. Jag uppmanar de som tänkt komma ner den 23 September när Alingsås HK kommer på besök att klä sig lätt, inte streakinglätt men åt det hållet. För Gud förbjude att Elisabet Lann ska behöva förklara för Göteborgarna varför idrotten helt glömts bort i staden som kallar sig för evenemangsstad och i Januari ska arrangera EM på hemmaplan i vår vackra sport. Vad gör ni om det bildas kondens på golvet den 23:e September Elisabet? Vad ska du svara när Europeiska Handbollsförbundet undrar varför det bildats kondens under handbolls EM? De kanske undrar, precis som vi gör varför Göteborgs Stad inte har en arenan för idrott och övriga arrangemang som det finns behov för?

Webb

Lösningen på problemet med värmen, bort med alla skynken som skapar någon sorts känsla för att Scandinavium kan kännas acceptabelt för ett tag. Nej nej, istället ska alltså 12044 platser stå till förfogande när Alingsås HK kommer på besök för att Göteborgs Stad kastat in en handbollsförening i en ishall som inte ens Västra Frölunda Hockey är tillfreds med. Å i samma veva kan Idrotts-och föreningsnämndens ordförande Elisabet Lann tala ut i Sveriges Radio om att hon ska ta ansvar, det enda ansvaret du tagit Elisabet är ansvaret över att inte ta något ansvar överhuvudtaget. Din totala inkompetens och direkt usla insikt om hur föreningslivet fungerar vittnar om en arrogans eller okunskap som saknar motstycke i denna stadens historia. Jag uppmanar dig Elisabet Lann att endast använda ett vokabulär med åtagande du faktiskt kan stå för.

Vi har under veckan bjudit in styrande politiker i vår stad till vår nya hemmapremiär mot Alingsås HK, ingen har nappat på budet men artigt önskat lycka till. Artigheten att få använda skattemedel obehindrat är något alla politiker suktar efter, den totala friheten att få hantera resurserna i vår stad antyder att det finns en hel drös på vallistorna vars ända mål är att få smaka på makten så länge tillfälle ges. Det är ingen slump att politikernas verklighetsuppfattning förminskas för varje dag som går, det ligger helt i linje med den totala förtroendekris de alla står inför.

rik-jpg

I Oktober har staden investerat 130 miljoner i en projektering för en linbana som förväntades kosta en miljard men vid närmare beräkningar hamnade på cirka fyra miljarder, vilket gav kalla fötter och ett projekt som med största sannolikhet aldrig kommer bli av. En sparkad trafikdirektör och en fallskärm på 2,5 miljoner kronor senare undrar man var nästa fiasko ska uppbringas.

När det sköts i Backa lovade politikerna att bygga ny hall för stadsdelens ungdomar, på Hisingen har bygget av en ny friidrottsarena pausats. När västlänken slog fast att Lisebergshallen skulle rivas började förhandlingarna med Göteborgs Stad säsongen 13/14 för vår klubb. Och ändå är vi framme vid hösten 2019 då Backa fortfarande inte har en hall i sikte, Hisingen väntar på besked, Redbergslids IK spelar handboll i en ishall. Maktmissbruket är häpnadsväckande, sveket är totalt. Då har ändå dessa styrande människorna i vår stad mage att beskriva stadens faror och segregerade områden där knarket flödar och rädslan är påtagligare än förr. Att de ens kan med att beskriva en verklighet de har noll insikt i visar på deras totala inkompetens, det visar vidare att de aldrig kommer att ta ansvar så länge de inte ser värdet idrotten har för en samhällsstruktur.

Om någon mot förmodan skulle få för sig att vi som klubb skulle ge upp har ni förmodligen aldrig stött på den genuina andan som driver oss framåt, att ge upp kommer aldrig vara ett alternativ. För mig personligen har drivkraften aldrig varit större att stå upp för ungdomarnas framtid och Göteborgarnas anseende, situationen är ytterst pinsam för stadens styrande. Vi vill bara ha klara besked, var ligger framtiden för stadens ungdomar? Var ska arenan som ersätter Lisebergshallen ligga, vi är många som undrat sen 2013.

SWHFQVyyCq47pdv-enXCMVXOcw0-jpg

Göteborgs Stads politiker, ni har en stående inbjudan från vår klubb att komma ner vilken match ni vill för att stötta oss i Scandinavium. Jag vill dock skicka med några saker. Är det för varmt ute, klä er lätt då chansen för att det bildas kondens är överhängande. Ha med kikare, arenan kan ibland upplevas som icke lämpad för handboll men med kikare kan du följa det på nära håll. Under våren så kan vi inte stå till svars om det eventuellt står hästar i gångarna på väg in till arenan, vi är många som ska dela på det! Låt oss hoppas värmen lägger sig snart så att vi kan få skärma av igen, tänka sig att värmen av alla saker i denna härliga stad är det största problemet just nu, ironin i det. Välkomna till Scandinavium den 23:e September då klubbens ungdomssektion ska fotas i halvtid, ta gärna med en politiker eller två om du hittar någon på vägen. De kanske kan få en känsla för vad klubben handlar om och berätta för kidsen var den nya arenan ska ligga.

***

Beslut om ny handbollshall dröjer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=7299211

Kontraster

100 nordmakedonska dinarer senare hade det hopats en hel drös av unga grabbar från gatan som undrade om det fanns mer pengar att avvara och hur mycket pengar hade deras vän egentligen fått av oss? På sina bara knä stod den yngste av grabbarna kvar och med händerna ihop bedjande mot högre makter om en bit mat eller lite pengar, kan vi inte ge honom något pappa yttrar en av min söner, något att äta eller dricka? Jag reser mig upp och tar med den lille pojken bort till en hamburgerbar och frågar om vad han önskar äta, glatt beställer han det största han hittar och levererar ett leende raka vägen från den hungriga magen. Han sätter sig på en stol bredvid grabbarna som vänder burgare och inväntar sin beställning, jag frågar på mitt modersmål albanska om han vad han vill ha att dricka, han svarar på knagglig makedonska artigt att han bara vill ha lite mat.

En bit bort ser en av hans sex äldre bröder att den yngste fått mat för kvällen, han vågar sig fram för att fråga om han möjligtvis skulle kunna få en dricka. Några minuter senare sitter de några bord bort och nickar tacksamt medans maten och drycken glider ner. Det blir en vy att hantera för exempelvis mina kids, inte för att det är en helt främmande värld att springa på om man har rötter från Balkan som vi har men ändå, det blir en tankeställare. Något som ligger kvar där ett par dagar, någon vecka när det börjar gnällas över att uppkopplingen på telefonen inte är som hemma i Sverige, eller när solstolen är lite trasig. Å så påminner de sig själva om den där pojken som inte fått mat på en vecka, de ser hans ansikte framför sig, desperationen i hans ögon. Jag förstår att det kan bli mycket att ta in ibland, framförallt för de unga vi fostrar i Sverige, det blir kontraster av så stora mått att de behöver landa över tid.

En resa genom Europa till de gränskontroller där ditt namn kan vara stötande för en nationalist som precis haft sitt uppvaknande efter östblockens fall, det är en upplevelse som jag ändå skulle unna några fler, bara för att få en känsla av hur trygg tillvaron är hemma i Sverige. Jaha så du heter Jasmin, fint namn, var kommer du ifrån yttrar en trött gränskontrollant. Ja jag är född och uppvuxen i Sverige, mina föräldrar härstammar för det vi en gång kallade Jugoslavien, å namnet mitt har jag från mina bosniska rötter där min farmor är född. Trevligt svarar polismannen, vad har du med dig i ditt bagage min bosniske vän? Inget särskilt, familjesemester, kläder. Kan du avvara något till mig då frågar polismannen utan att blinka en sekund, kaffe (pengar) eller cigarretter? Jag tittar något förvånat på honom genom mina svenska ögon, funderar på vad jag ska säga och innan jag hinner yppa något har han bett mig tömma mitt bagageutrymme för kontroll. Han öppnar en väska 2-3 cm innan han snabbt drar tillbaka kedjan, lyfter på en kudde inne i bilen där en av mina grabbar sover. Det ser bra ut säger han hånleendes när han säger till mig att snabba på och packa min bil, allt är över på 2 minuter. Min balkansida kokar, den svenska delen av mig tar ett djupt andetag och tar ett steg tillbaka samtidigt som jag ler tillbaka mot polismannen.

Balkan är en märklig plats, så långt ifrån det jag vuxit upp med i Sverige att det blivit en resa mellan två olika världar som alltid fascinerar. Galenskapen, oordningen, kampen för överlevnad, värmen hos folket, fattigdomen. Alla kontrasters moder är att åka neråt i Europa till det som en gång var mina förfäders hemstad Struga i Nordmakedonien, gräns för gräns ökar kaoset tills det tills slut är djungels lag som gäller. För varje gräns spelar hudfärg och nationalitet större och större roll, det är direkt avgörande för vilket bemötande du får. De som har förmånen att gnälla i Sverige har helt enkelt sett för lite av hur utsidan ser ut, det kan vara på gott och ont såklart.

På tal om kontraster var det oerhört roande att åka på en vända av en ordningsman vid färjan mellan Puttgarden – Rödby, han vinkade argt in mig för att jag missat att bilen framför precis börjat åka samtidigt som han pekade på klockan, snabba på för jag behöver hålla tidsschemat. Ordning och reda så att säga.

Väl hemma påminns jag om att jag har haft tur, liksom mina barn. Tur att ha alla möjligheter att få leva ett liv i fred, i trygghet, med förutsättningar som på få platser på jordklotet. Sverige är unikt och fantastiskt, något vi ibland har en tendens att glömma, en resa genom Europa påminner mig varje år.

 

Hyckleri

Ibland slår det mig kring vår vackra sport hur liten den egentligen är, ankdammen med direktiv från höger och vänster för att lotsa oss fram till en klapp på axeln och lite uppdrag för att inställsamheten når nya nivåer. Inte någon gång på resan hinner vi reflektera kring vart handbollen egentligen är på väg. Jag har aldrig förstått och kommer nog aldrig vilja förstå saker som i grund vill rucka på sportens grundfundament så hårt att man börjar tvivla över dess framtid. Jag ser regelböcker som skrivs om för att gynna en maktgalen president som i det stora hela har noll kontroll på sporten och endast driver den som ett roligt projekt utan någon större insikt, jag skulle kunna orera en hel dag om den där regelboken men det ger mig egentligen inget mer en rejäl huvudvärk. Men nu när jag tänker på det, kommer tillbaka dit.

image (1)

Vi har en tendens att å ena sidan stoltsera med allt vår underbar sport ska stå för men bakom lyckta dörrar är det ändå så att ekonomi twistat om värderingar och rationellt tänkande. Det ska kastas bollar mellan anfallande och försvarande spelare vid matchstart, det ska kramas och gosas, vi ska den ena stunden klappa till en motståndare för att nästa stund hjälpa denne upp. Jag må vara den obotlige romantikern gällande allt jag fått uppleva till dags datum i vår ädla sport, men jag har en känsla inombords att det som en gång var handboll är på väg att bytas ut mot en  mer cynisk modell som jag fasar över. Å jag pratar inte bara om på banan utan allt som är runtomkring den.

ae87c9cf-832d-4c33-b088-e23f8388c58e

Pressade spelscheman som fått de europeiska storspelarna att reagera i en gemensam protest (#DontPlayThePlayers) riktad mot de styrande i de olika organisationerna, regeländringar iscensatta av IHF som enligt mitt sätt att se på det är på väg att ändra hela scenen av vad sporten ska vara. Jag saknar struktur och framförallt någon med verklig insikt i vad sporten kan komma att behöva för att den ska bli attraktiv för fler än de insatta, en struktur som saknats under väldigt många år. Istället har fokus hamnat på att dra in så mycket pengar som möjligt och det kan man ju i viss mån ha förståelse för, men bristen för förståelse för varandra och för de som utövar sporten är påtaglig. Mängden allvarliga skador har aldrig varit högre än på det senaste herrmästerskapet, det skickar förhoppningsvis en del signaler.

maxresdefault

Från IHF:s sida vill man skapa ett spel där stoppen är så få som möjligt, det flödande spelet och farten är anledningarna till att man alltså vill att en spelare som fått ett slag i ansiktet ska lyftas av banan och bänkas i tre anfall istället för att få vård direkt. Det är vidare anledningen till att man infört armen upp vid passivt anfallsspel, för att tvinga anfallande lag att ta steg mot avslut och aktivitet, känns rimligt. Lite som att man inför att du kan byta ut målvakten mot valfri spelare när du är i undertal eller om du vill ha ett övertal. I de sistnämnda fallen är alltså där en spelare byts ut är det uppenbart att tempot sänks, i undertal för tidsfördriv och i övertal för att få kontroll på tid och rum. Ja eller ta exemplet där en spelare hoppar in i målgård för att avsluta och blir märkbart träffad kroppsligt (ej huvudet) och spelet fortgår, allt i syfte att det ska finnas ett flöde och en fart som man kan sälja till publiken. För den som inte förstod det jag skrev i stycket ovan så var det ett försök att ironisera över den totalt motsägelsefulla regelboken som nu skapats för att tillfredsställa någon som har noll insikt i vad fan sporten handlar om. Men det är klart så länge du har rätt färg på understället och tejp runt skenorna på fotledsskydden så kan du komma undan med det mesta i pamparnas värld.

Jag avundas inte domarna, absolut inte, jag ser problemen som är påtagliga och en del av det som idag är vardag. Regelverket har skapats för att skydda anfallsspelaren men tar egentligen inte ens ställning i förhållandet mellan anfalls- och försvarsspelare, en anfallsspelare kan bidra med hur mycket dynamik och fart som helst till en situation utan att bära ett uns av ansvar. Hur rimmar egentligen det med den fysiska utvecklingen sporten har? Det öppnar en dörr in till att utnyttja systemet som spelare, det öppnar dörrar till att spelare och ledare systematiserar filmningar. Jag avskyr det men det är precis dit vi är på väg grundat i en sport som sprungit ifrån sin egen regelbok.

Det som borde göras är att ledande personer med erfarenhet från sporten borde ta ett betydligt större ansvar kring utvecklingen av sporten, där borde det finnas större påtryckningar från de som varit en del av sporten främst på banan. Vidare ska de ekonomiska musklerna handbollen skapat sig användas för att ge spelarna förutsättningar att kunna träna, spela och återhämta sig under en säsong där klubblag och landslag ska slutas samman. Det är hög tid att handbollen hamnar i händerna på dem som sitter på kunskap och idéer istället för i knät på människor utan en endaste aning om vad vår sport ska stå och verka för. Lägg ner hyckleriet innan vi tappar vår sport!

 

 

 

Vad är ungdomarna värda Göteborgs Stad?

En endaste liten stund för att inspirera en ung själ som famlar i mörker, ett halmstrå att greppa för den som söker tillhörighet. Vi påverkar, vi inspirerar, vi är förebilder för en generation unga som är i större behov än någonsin att ha någon att se upp till. De unga har hamnat i en situation där stillasittande och psykisk ohälsa gått från potentiellt hot till en vardag de numer lever i, konsekvenserna kommer att slå hårt när det väl ger utslag fullt ut.

Idrotten är folkrörelsen som skapade förutsättningar och bar upp många ungas drömmar, en ovärderlig del av det svenska samhället. Att vi över tid inte lyckats skapa en större plats för idrotten, att vi inte lyckats få fler styrande att inse hur viktigt det ur ett samhällsnyttigt perspektiv kan vara med fysisk aktivitet i alla olika former, där har vi misslyckats. Å att peka finger, att smutskasta politiker eller ansvariga ger oss ungefär samma utbyte som Göteborgs Stad ger oss, nada.

Där finns en grabb som spelar i RIK pojkar födda 08, han är där lika ofta som vi är där i princip. Kollar vårt träningsschema, följer med på genomgångarna, kastar boll med mig på uppvärmningen. Jag ser mig själv i honom, jag blir glad av hans närvaro. Grabben ger mig hopp om att det finns en framtid som vi alla ska kunna vara stolta över, med tiden har dessutom hans kamrater hittat till samma pass. Han är en av över 600 ungdomar i Redbergslids IK ungdomsverksamhet idag, sexhundra! ungdomar innanför Rosendalshallens väggar. Aldrig någonsin har klubben haft ett större antal unga människor som springer runt och kastar boll i vår regi, det långsiktiga arbetet att säkerställa att dessa unga människor känner sig trygga och har roligt i vår regi är påväg att komma till en nivå ingen av oss ens kunde drömma om. Vi är stolta att få möjligheten att få påverka dessa unga människors liv, inget är vackrare än att få väcka hopp och drömmar, inget är i närheten.

56749178_2276003735752985_985372897654603776_n

Vi vet vilken oerhört viktig plats vi har i dessa unga människors liv, gällande så oerhört mycket mer än att kasta boll i Redbergslids IK. Vi lägger stor vikt i att människor i vår förening ska känna att det finns en utbildning gällande uppförande, förhållande till andra människor, värderingar och fysisk aktivitet. Dessa grunder ser vi som vitala för unga människor ur ett livslångt perspektiv, oavsett om det är i vår regi eller på något annat ställe.

59286180_421346758661981_4249011725753384960_n

 

Jag ställer mig frågan om vad det är värt för samhället, vad är en idrottsklubbs arbete egentligen värt för exempelvis Göteborgs Stad? Hur mycket är det värt att dessa ungdomar vi i detta nu har under våra vingar håller sig till idrott och inte hamnar i de öppna sår samhället idag ivrigt försöker tona ner, varenda ung människas liv räknas för oss, borde det inte vara lika viktigt för alla Göteborgs invånare oavsett var vi befinner oss i kedjan? Vi fasar för dagen då en av ”våra” hamnat nere på Nordstan som knarkkurir, eller dagen då en av våra egna varit med i den senaste skottlossningen i ett av Göteborgs utsatta områden. Vad kostar ett liv för staden?

Vi har kunskapen, kraften och viljan att hjälpa stadens ungdomar genom de faror som finns längs livets väg, men vi är långt ifrån ensamma på denna resa. Vi behöver ha en stad som förstår vikten av idrottens kraft. Att ständigt bli påmind om de bristfälliga förutsättningar staden erbjuder vår stads framtid berör på en nivå där även den evige optimisten i mig själv börjar tvivla över vad framtiden har att erbjuda. För det pågår ett missbruk av makt och pengar av sällan skådat slag i Göteborg, i korridorerna där ingen av oss dödliga får plats. Varje kritiskt granskande röst som gör sig hörd får genast medhåll från oppositionen som under sina bestämmande år fick noll uträttat, vilken oerhört tragisk scen den politiska smörjan i Göteborg blivit. Allt är allas och ingens fel samtidigt, hur ska du nå fram med åsikter till någon som alltid har som svar att det är någon annans fel? På tal om att sitta i en skyddad verkstad.

59498889_332930270759087_3882057137391665152_n

(bild från avslutning på Redbergslid IK:s årliga klubbmästerskap)

Parodin som nu utspelar sig bland Göteborgs politiker där rivningen av Lisebergshallen lamslagit flera klubbar (Redbergslids IK inkluderat) kan ses som förvånande, jag konstaterar istället kallt att det aldrig har spelat eller kommer spela någon roll för de styrande i vår stad så länge de kan sitta ner med fulla bord som vi betalat. Å tro inte för en endaste sekund att de skulle ställa sig upp och stå till svars för nästa unga människa som hamnat i något av Göteborgs träsk, det ansvaret ligger så långt ifrån deras bord att de helst av allt bara vill blunda och önska att det är en mardröm. Men verkligheten hann ikapp makten och en ny generation ungdomar står utanför deras dörr och knackar på. Kan makten leva med att släcka dessa människors drömmar, klarar de av att moraliskt fråga sig själva vad en ung människas liv är värt?

57451124_367940483845414_15423949114441728_n

Bort med tidig specialisering!

Det fanns en tid när de idrottsliga säsongerna flöt samman under årets gång, en tid när idrotterna istället för att utesluta varandra hade en öppenhet och förståelse för nyttorna de bidrog med i deras respektive vardag. Jakten på framgångar och specialisering har drivits i en så hög fart att insikten och förståelsen för mångsidigheten har raderats ur det som en gång var en vardag för ungdomarna. Det tidigare generationer fick serverat i ett aktivt liv utanför mobiltelefoner, Netflix och Playstation får dagens generation inte uns av, inte ens i närheten.

Där står istället en förälder eller en outbildad ledare med sin egna agenda, famlande i ett mörker med de allra mörkaste nyanserna. Att leta snabba vägar ut, till det som förmodat ska ge snabba vinster präglar oss så oerhört idag att vi helt glömt av bredden och det långsiktiga arbetet för utveckling. Jag tror inte på tidig specialisering överhuvudtaget, det tror jag snarare är vägen till utarmning och ungdomar som tidigare tappar glöden. Vad jag minns så var en av de allra största drivkrafterna ATT få hålla på med olika idrotter länge, att få utöva och prova och även dra nytta av de olika sporterna. För min bestämda uppfattning är att exempelvis spelförståelse kan tränas upp av förmåga att förstå flera sporter, att utöva och kunna anpassa kropp och huvud till olika förutsättningar, ovärderligt enligt mig.

Vidare kan man konstatera att det enligt många nya rön finns tecken på att för tidig specialisering ger förslitningsskador på ett sätt som vi inte tidigare sett. Bristen på mångsidig träning har skapat kroppar som ensidigt belastas på en nivå som gör att det finns en uppenbar risk för att kroppens alla delar inte kommer att hänga med i utvecklingen. Lägg där till att en väldigt stor del av problematiken gällande fysisk träning är kompetens hos ledare, kompetens som kan vara något som behöver komma över tid. Tidsaspekten för en medelålders tränare gör att hen oftare väljer bort tränarlivet på ungdomsnivå till förmån för familj och barn. Kvar står den unge ledaren som i sin iver att få bevisa sig letar snabba vägar, vinner du inte finns du inte. Arbetet med att över tid skapa individer som ska utbilda sig för en långsiktig karriär går över en handvändning över i jakt på specialisering, för att uppnå målen, för att vinna matcherna, för att coacha smalt, ja ni känner igen cykeln. Det är en sorglig smet av utslagning för att uppnå egna agendor i den pågående tränarkarriären eller andra dolda agendor för att göra föräldrarna som gnäller nöjda.

Ta den franska skolan som ett exempel på resonemang kring fysisk utveckling, hur de aktivt försöker få individer att utöva så många sporter som möjligt. Många klubbar i Frankrike sluter avtal med olika idrotter för att främja samarbetet över gränserna och idrotterna. De skapar förutsättningar att få en större utväxling på flera områden för individen över längre tid, något som i det långa loppet ska generera långa karriärer med kroppar som klarar det. Det skapar också en minskad press på resultat och snarare en större motivation att driva sin egna utveckling i olika idrotter. Jag skulle vilja påstå att i resonemanget skiljer vi oss från exempelvis den franska på en stor punkt, de jobbar för att få fram spelare till det franska landslaget, vi jobbar för att vinna titlar på ungdomsnivå.

Jag diskuterar en del med ledare runtomkring på diverse nivåer, för att få en känsla av vilka problem som uppstår och var vi är påväg. En sak råder det inga tvivel om, pressen, stressen från föräldrar har gjort att många ledare känner ett tryck att prestera hela tiden, varje match representerar utvecklingen. Det skapar inte bara en situation där coachningen smalnar av allt längre ner i åldrarna, det skapar krav att prestationen ska vara på topp hos alla inblandade hela tiden. Något som i det långa loppet får ledare att sluta och spelare likaså, väldigt få klarar av att leva ett liv med det trycket oavsett ålder eller nivå, varför sätta det trycket på en verksamhet i tidig ålder?

Det borde i mycket högre utsträckning vara så att långsiktighet och mångsidighet i träning ska förespråkas och drivas så länge det bara går, fördelarna är så många att det inte går att blunda för. Det är en ytterst farlig väg att vandra med för tidig specialisering ur så många synvinklar, främst där ledare saknar rätt utbildning att bedriva allsidig träning utöver den idrotten som utövas. Studier visar också att för tidig specialisering skapar brist på motivation och högre press vilket skapar oro, ångest och en situation där individen ”måste” lyckas för att tillfredställa de högt ställda kraven från omgivningen. Det ihop med de uppenbara negativa fysiska effekterna som vi idag ser i överträning och skador kopplade till belastning, det är något vi bör ta på allra yttersta allvar.

 

 

Faktorerna

Det blir allt som oftast lättast att ta ett steg tillbaka och undvika konflikter, det är ju mänskligt att ta den enklaste vägen ut. Sällan eller aldrig har oceanen i åsiktsskillnader varit större, aldrig någonsin har förståelsen för varandras situationer varit större än den är idag. Det värsta i soppan är förmodligen att det enda som drabbas är vår egen produkt, d.v.s handbollen.

På ena sidan sitter spelare/ledare och har åsikter om bedömningar, på andra sidan domarna med en lika tydlig bild av den uppfattningen av spelet de sitter på. De valda sanningarna skapar lätt en bild av rätt och fel men sällan en förståelse för hur det ser ut på den andra sidan av horisonten. Vi skyddas så in i absurdum av de som vill skydda oss och de som gärna vill backa våra tankar när det enda som egentligen tar oss framåt är en förståelse för spelet och hur vi tillsammans kan utveckla och forma den produkt som vi vill att handbollen ska vara på hemmaplan.

För man kan prata i större perspektiv om hur vi lockar publik till våra matcher, hur vi gör handbollen attraktivare. En stor del i det är att publik som inte har någon bakgrund inom handbollen ändå ska kunna förstå sporten, att det finns en tydlig bild av vad sporten ska stå för och vill förmedla till publik och intressenter.

Vi som tränare vill skapa förutsättningar för att spelare ska kunna utvecklas och ta steg i sin utveckling för att kunna uppfylla sin drömmar, dessa skapas på hemmaplan i våra respektive miljöer. En jättestor del i att underlätta för hela sporten är att ha en förståelse för vad det är vi vill skapa för spelare på hemmaplan, de som i det långa loppet ska vara de som bär ett gemensamt intresse för oss alla, det svenska landslaget i handboll. Om domare och spelare/ledare fortsatt väljer att hålla det avståndet som existerar idag så kommer vi aldrig någonsin utveckla framtidens handbollsspelare på ett sätt som gör att vi kan utbilda internationellt gångbara spelare.

Många har i år reagerat över mängden röda kort som delas ut i handbollsligan, det beskrivs som om det pågår någon sorts revolution i svensk handboll där vi ska gå i bräschen för det tuffa, brutala spelet. Effekterna har inte låtit vänta på sig, i var och varannan omgång bestraffas spelare med röda kort för det som anses vara vägen för att stävja världens fulaste liga. Ingen annan liga har denna utvecklingen, inte ens i närheten av den utvecklingen av röda kort. Tar man sig en titt runt, Danmark, Tyskland och inte minst kanske Frankrike kan man se att det fysiska spelet är på en helt annan nivå än det är på hemmaplan. Ligor med betydligt mer fysisk kontakt och brutalitet än vi har på hemmaplan, ja eller ta det senaste VM:et som ett praktexempel på hur brutalt och fysiskt det kan vara utan att det delas ut röda kort till höger och vänster för varje fysisk kontakt som inte är avsiktlig för att skada en motståndare.

Det finns ett par faktorer som man bör vara medveten om när man diskuterar hur ligan på hemmaplan ser ut och hur utveckling av spelet ser ut. Vi har idag jämfört med tidigare år ett flöde av spelare ut ur landet i väldigt tidig ålder, detta har som ni kanske märkt ökat på mängden unga spelare som i väldigt tidig ålder får debutera i ligan. Det är en direkt konsekvens av att de ekonomiska förutsättningarna på hemmaplan och en öppnare marknad som får unga spelare att lämna väldigt tidigt, någon klarar det, en annan kommer hem med svansen mellan benen men det är en annan historia. Unga spelare har en tendens att inte vara fysiskt redo för att klara av det ökade trycket i satsningar och närkampsspelet förs minst ett par år in i sina elitkarriärer, siffrorna och statistiken visar också att det finns ett klart samband mellan röda kort och unga spelare som hamnat i situationer där motståndare åkt på röda kort. Med tanke på spelets utveckling och hur det allt som oftast främst på 9M har attacker som sker i luft så finns där en påtaglig risk att kroppskontroll och styrkemässiga förhållanden gör att även mindre kroppskontakt kan skapa riktigt obehagliga situationer. Dessa situationer sker väldigt sällan på internationell nivå eller i några andra ligor, men här på hemmaplan med mängden unga spelare upplever vi det i var och varannan match. En ung spelare har inte i närheten av den kontroll som behövs vid kroppskontakt i luft, det finns många exempel av äldre spelare som klarar av kroppskontakt och ändå kan landa med kontroll, mycket handlar om fysik men också rutin.

Vi ser ju också att handbollen de senaste åren har tagit steg till att bli ännu mer fysisk gällande att man allt oftare väljer att gå på kroppskontakt kontra att man väljer att täcka skott. Att täcka skott har ju i allt högre grad blivit något som endast används när försvarsspelaren är totalt bortspelad. Men det är väldigt sällan som de svåra situationerna att bedöma uppstår i situationer uppstår när spelarna är i en kontrollerad fas av spelet på golvet, det uppstår väldigt sällan situationer där fysisk kontakt på marken beivras med röda kort eller utvisningar förutom att där inte finns ett uppsåt att skada. Där råder det inget tvivel om att vi är överens om att saker som skadar vår sport och anses vara farligt ska bort, det hör inte hemma i vår sport. Men att kunna klara av att få kroppskontakt i luften eller armar som även vid minsta kontakt kan få spelaren ur balans, det är något som ökat enormt sista åren. Färre lag väljer att jobba defensivt utan mobiliteten och rörligheten i försvarsspelet har skapat helt annorlunda förutsättningar som skapar betydligt mer kroppskontakt i luft, något som många spelare har svårt att hantera.

Något mer som kännetecknar är ju något av svensk handbolls adelsmärke, omställningsspelet. Tittar man på hur spelet i ligan ser ut och även hur det svenska landslaget har en ambition att spela så innefattar det väldigt mycket fart. Fart som skapar dynamik och situationer som är oerhört krävande, här pratar jag inte bara om unga spelare utan snarare många spelare som har svårt att hantera kropp och knopp i hög fart. Detta skapar situationer som är oerhört svåra att hantera både som försvars – anfallsspelare och framförallt för domarna. Vi bör ha en förståelse för hur dynamiken från en anfallsspelare i omställningsspel kan skapa situationer som många spelare inte klarar av reda ut, detta genererar frågan om vilket ansvar anfallsspelaren har i sina attacker? För så som det diskuteras idag har anfallsspelaren rättigheter men sällan skyldigheter gällande hur och vilka situationer som kan skapa farliga situationer och därmed bör innefatta förståelse för hur kontroll på fart och kraft påverkar landning eller kampsituationer. Där bör vi gemensamt ha en förståelse för de olika delarna av spelet och hur det påverkar bedömningen beroende på dynamik som skapas i olika situationer, lika viktigt är det att ha insikt i vilka situationer som kräver vaksamhet även som anfallsspelare och att allt ansvar inte hamnar hos försvarsspelaren.

Tar man ett steg tillbaka och granskar de faktorer jag nämner ovan så kan man ganska enkelt konstatera att det finns saker som gör att utvecklingen av antalet röda kort i ligan ökat lavinartat, något som jag tror har sin enkla förklaring i yngre spelare, explosivare och snabbare spel, samt betydligt mer fysisk kontakt istället för styrande försvarsspel. Faktorerna är också så simpla att ta in och värdera gemensamt för spelare/ledare och domare så att det framstår som ren nonchalans att steget inte tagits tidigare. Men det är klart att prestigen är stor, vem ska våga sträcka fram handen för att hitta en lösningen som gynnar sporten istället för individen?

Lära sig hantera motgångar…

I en uppsjö av information blir det svårt att selektera det viktiga, jag har själv upplevt hur yttre påverkan kan få dig till platser du överhuvudtaget inte ens tänkt tanken på. Just påverkan när du tar dina första steg som exempelvis tränare likt mig för lite drygt 15 år sedan, det är klart att det kommer finnas åsikter och tvivel kring mycket i vardagen. Jag skulle vilja påstå att det speglade mig under ganska lång tid, hur det spetsade till min vardag på ett sätt som jag i efterhand kan reflektera över skapade en större osäkerhet än jag kanske hade behövt känna då även om jag ibland kände att osäkerheten även gjorde mig skärpt. Ålder, rutin och kunskap har ju tagit mig en bra bit mot den trygghet som jag idag har skapat mig, det är eller var aldrig någon enkel resa, den var snarare krävande och givande på samma gång.

Jag inbillar mig att min omgivning skapat förutsättningar för att jag skulle kunna vidareutveckla mitt ledarskap. Omgivning i form av arbetsplats, hemmaplan och vidare vänner och bekanta. Mängden brända skepp jag har på mitt samvete har någonstans varit lärdomen från en tid när jag trodde att världen kretsade kring min kunskap, kring mitt kunnande, jag hade fel. Jag hade fel så till den grad att den ena smällen avlöste den andra, lärorikt och utbildande men också ett helvete att genomleva.

Om min generation hade ett föräldraskap med helikopterperspektiv liknas dagens föräldrar vid bulldozers modell större, det som kallades konsekvenser förr kallas idag för guidning till de valda sanningar föräldrar väljer att servera sina barn med. Jag är ju av åsikten att det krävs kunskap och insikt för att kunna ge råd till ungdomar som famlar efter direktiv i en känslig ålder. Problemet med det är att föräldrar i allt högre grad serverar sanningar de är tvungna att fullfölja, oavsett om de har kunskap eller inte, oavsett om de har rätt eller fel. För valda sanningar som förälder är ju väldigt jobbiga att vika undan ifrån, speciellt när ens kunskap blir synad. Lösningen blir alltid att hitta dörrar ut och syndabockar så långt ifrån ens egna barn eller kompetens man bara kan. Känner ni igen det? Ni som jobbar som tränare, känner ni igen bilden av föräldrar som letar fel hos andra med en iver som man verkligen kan känna.

handbollsskolan-2016-26

Direktiven hemifrån har gått snett, ungen får inte spela, pressen ökar. Desperation träder in, från alla håll. Omgivningen undrar vad som hänt med speltiden, varför utvecklingen stagnerat. Jag pratar inte om seniorspelare, jag pratar om spelare som är påväg upp genom ungdomsåren. Seniorspelaren har klarat en del hinder, upplevt smällarna och motgångarna men ändå tagit sig vidare i sin karriär. Problematiken ligger hos de unga som ännu inte upplevt motgångarna p.g.a. föräldrar som skyddat mot de faror som legat längs vägen, på gott och ont. En stor del av framgång ligger i att klara av motgång, vilket majoriteten av framgångsrika idrottare gjort.

Så alla timmar övervakande i alla dessa hallar, där alla dessa föräldrar har rätt, har sina valda sanningar. Hur trodde vi själva att det skulle påverka dagens generation? Hur såg vi själva på situationen där vi hade röjt undan alla problemen för dagens generation samtidigt som de ej lyckades uppnå sina drömmar, såg vi problemen komma smygandes? Å vad blev lösningen? Nya valda sanningar, nya objekt att skylla på, andra vägar ur en situation som var påväg i oroväckande hög fart mot ännu större problem.

ungdomshandboll

Försök sätter er in i denna generationens skor där kravbilden ser ut som den gör, där vi serverat sanningarna utan ett enda hinder. Ställ dig sen frågan om varför fler än någonsin slutar eller inte klarar av motgångarna när de väl kommer, för de kommer alltid förr eller senare. Fråga dig själv om det var värt att se någon gå in i väggen jagandes sina drömmar, drömmar du försökte servera sanningar för att uppnå men olyckligtvis valde fel väg till.

Jag har lärt mig uppskatta framgång för unga spelare jag tränar, hur varje framsteg får dem ett steg närmare deras drömmar. Men jag har av erfarenhet lärt mig att lägga tid på att få dem att förstå att motgångar är en del av deras utveckling, en del de måste kunna hantera för att klara av att bli framgångsrika. Där har vi som ledare ett enormt ansvar, ett ansvar som blir större och större för var dag som går grundat i den skyddade värld många spelare lever i. Jag inbillar mig att linjen mellan succé och total kollaps aldrig varit tunnare, det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Kanske är det så att det skapat den totala avsaknaden av glädje jag kan uppleva bland de unga, en känsla som kommer av trycket på deras axlar.

I och med att jag i min vardag jobbar med ungdomar så har jag fått en större insikt i de känslor som cirkulerar veckorna innan en landslagsuttagning, dagarna innan ett SM-steg, timmarna innan matchstart. Jag har upplevt rädslan i deras ögon, sett trycket öka, glädjen tyna bort. Vill inte påstå att jag uppskattar det jag ser, jag skulle så gärna vilja se en förändring oavsett hur drivna ungarna är hemifrån. För oavsett hur mycket vi krattar för våra kids så kommer de alltid vara dem tuffa tiderna som avgör hur de klarar utmaningarna, är dem förberedda så kommer förståelsen finnas och glädjen aldrig försvinna för motgångar är en del av vardagen man behöver klara av.